KRÖNIKA: Äldres oro och ensamhet – ett underskattat hot mot folkhälsan?

KRÖNIKA: Äldres oro och ensamhet – ett underskattat hot mot folkhälsan?

Sverige har inte skyddat sina äldre, menar Anders Tegnell. Det är sant. Med detta hänvisar statsepidemiologen till de coronasmittade äldreboenden som trissat upp statistiken över dödsfall i åldersgruppen 80-90. En fruktansvärd tragedi förstås, att en ‘futtig’ influensa blir slutet för personer som genomlevt krig och matkuponger. Tragiken gör sig synnerligen tydlig när smittan drabbar Judiska Hemmet i Stockholm och där skördar de liv som i decennier påmint oss om mänsklighetens dödlighet (i ordets bägge bemärkelser). Tolka därför inte kommande paragrafer som ett sätt att ifrågasätta expertisens smittskyddsråd eller förneka COVID-19 som ett hot mot folkhälsan – inte för en sekund ska denna osynliga fiende underskattas. Vi är under hot.

I mina studier på psykologprogrammet här i Lund fick jag en gång berättat för mig att den största skillnaden mellan BUP och vuxenpsykiatrin är att barn nästan alltid har någon som älskar dem mer än någonting annat i hela världen. Desto äldre vi blir, desto mindre självklart är det att vi är älskade enbart till följd av vår existens. Våra sammanhang blir villkorade. Insikten är smärtsam. 

Vi svenskar är ett ganska solitärt folk – två av fem svenska hushåll är så kallade ensamhushåll (varför man valt ordet “ensam” snarare än “själv” kan diskuteras). På ålderns höst är det naturligtvis vanligare att leva på egen hand eller tillsammans med en partner utan barn i hushållet. Ytterligare några år senare blir ensamhushållet ett faktum för nästan alla. Sådan ofrivillig ensamhet har associerats till likvärdiga risker att dö i förtid som rökning, fetma och fysisk inaktivitet. Ensamheten har beskrivits som vår tids folksjukdom. Flera av dessa förtida dödsfall är dessutom resultaten av suicid – självmord – som är anmärkningsvärt vanligt förekommande bland äldre och i synnerhet bland männen. Trots att antalet suicid i åldersgruppen 85+ är få till antal, är dödstalet som allra högst bland dessa män – 45 per 100 000. Riskfaktorer för suicid inkluderar alkoholism, depression och ensamhet. Deprimerade löper i sin tur högre risk att känna sig ensamma. Alkoholen frestar vid utanförskap och sysslolöshet. En ond cirkel kan anas. 

I SvD (3/11-18) skriver Johan Persson om sin farbror Rune, som efter att ha fallit ihop i sin lägenhet låg avliden i ett halvår innan någon började undra. Detta är förstås en extrem situation och jag kan med rättvisa anklagas för att trissa upp massorna med tillspetsade exempel. Självklart är det inte detta öde som väntar mormor under coronakrisen. Förmodligen kommer hon inte heller att gå bort i sviterna av corona, ens om hon skulle smittas. Rädslan för dessa scenarier bör emellertid inte underskattas, inte heller konsekvenserna av långvarig lågintensiv stress och förlorade sociala sammanhang bland de äldre som just nu tar sin tillflykt till små lägenheter utan tillgång till utevistelse. Äldre som på obestämd tid är hänvisade till sina ensamhushåll. Hur många gamla finns det inte ute i landet, som ingen har hört av på ett tag? Jag vet flera; I mitt släktled kryllar det av ensamma stofiler som ingen riktigt orkar med. Vem ringer till dem nu?

My Eriksdotter

Övriga källor:

https://ki.se/forskning/ensamhet-ett-hot-mot-var-halsa

Bild: Unsplash