Funderingar från en balkong – Kuba i Coronans tid

Funderingar från en balkong – Kuba i Coronans tid

Det är varmt och soligt. Runt 33 grader. Enligt väderappen känns det dock närmare 39. Jag sitter i soffan i vardagsrummet och tittar ut över Havanna. Kapitolium glänser med sitt guldtak i bakgrunden, höjer sig över resten av staden som den ståtliga symbol av kubansk självständighet den är. Nedanför är det tyst. Inte tyst så att man skulle misstänka att alla 2,5 miljoner invånare hade försvunnit, nej, det är en tryckt tystnad av människor som stressade desperat försöker få tag på de sista matvarorna innan de sätts i karantän.

Fredagen den 20:e mars hade jag gått till Havannas universitet för mina lektioner i spanska. Många studenter hade valt att åka hem och vi var bara fem personer i klassrummet. Läraren försäkrade oss att hon inte trodde att universitetet skulle stänga veckan därefter då vi skulle ha prov. Den 23:e, måndag, var inte bara universitetet stängt, det var också den sista dagen utlänningar hade lov att röra sig utanför sina hotell eller casas particulares. Dessutom skulle alla turister flyttas till hotell. Jag och min kompis hyrde två rum i ett casa particular, och först efter att vår casera hade ringt och pratat med migrationen och försäkrat att vi var studenter fick vi lov att stanna.

Vägen upp mot Kapitolium.

Jag går nu till balkongen och tittar ut. Om man sträcker ut sig lite över räcket går det att se Malecón och havet till vänster. Till vänster står ett gammalt kyrkotorn med en staty av Jungfru Maria, rakt fram Kapitolium. Nedanför står kubaner i kö. Det är inte en vanlig kö som vi skulle tänka det här, de här köerna sträcker sig hundra meter och folk står inte i led utan i en klunga. Det kan ta upp till fem timmar att få lov att komma in i butiken, och folk står där fem timmar i soliga 33 graders värme för att någon sagt att det kan finnas kyckling. Det är svårt för oss att förstå vad matbrist är, ingen av oss har faktiskt upplevt det. Jag tänker på bilden en kompis skickat på tomma hyllor för linser och toalettpapper och skrattar lite tyst för mig själv. På Kuba finns det inte mat i mataffärerna. Det finns inget annat sätt att få folk att förstå. Det finns inget. Du kan hitta pasta och sojaolja för det mesta. Några konserver brukar också finnas, ofta sardiner. Tomatpuré? Leta någon annanstans. Kött? Finns i sjön. Salt? Ledsen kompis. De grönsaker som finns säljs på marknader eller på små kärror som folk drar runt på gatorna. Du måste gå runt hela staden om du ska ha en chans att kanske hitta allt på inköpslistan. Trots det svälter inte folk och de förundras av detta själva. En klasskamrat frågade läraren en gång, det finns ju ingen mat! Hur överlever ni? Varpå svaret blev ett rått skratt och en axelryckning, vi vet inte. Det funkar, men inte ens vi förstår hur.

Kuba är en svart låda. Det är en maskin som funkar utan att någon vet hur. Det gäller inte bara matsituationen lokalt. Det gäller också globalt. Kuba har på något sätt, utan att ha några naturresurser eller tillgångar att prata om, lyckats vara en otroligt viktig geopolitisk spelare. Under kalla kriget balanserade de knivsudden mellan Sovjet och USA, beroende av Sovjet, visst, men aldrig genom att förlora sin integritet. Hur Kuba skickade 20 000 soldater till Angola för att slåss i ett inbördeskrig, där USA stod på motståndarsidan, och få Sovjet att stödja projektet både ekonomiskt och logistiskt trots att unionen aktivt motsatte sig den ledare Kuba valt att stödja, är en bedrift som sällan besjungs. De har skickat både pengar och soldater till mängder av konflikter för att hjälpa likasinnade revolutionärer.

Utsikt från balkongen – Kaptoliums gyllne kupol skymtar till höger, och det gigantiska sjukhuset står precis vänster om mitten.

I och med kalla krigets slut och Sovjets fall förändrades världen drastiskt och så även Kubas inställning. Landets framtid låg inte längre i konflikt utan i humanitära insatser. Filosofin framgår tydligt i Fidel Castros tal maj 2003 i Buenos Aires. ”En dag sade jag att vi aldrig kunde eller skulle genomföra preventiva attacker och överraskningsattacker mot något avlägset hörn alls; men att vårt land istället hade förmågan att skicka läkare som verkligen behövdes till de mest avlägsna hörn på jorden. Läkare och inte bomber, läkare och inte smarta vapen.” Läkarbrigaden Henry Reeve grundades 2005 i syfte att hjälpa till i humanitära katastrofer runt om i världen och är i högsta grad fortfarande aktiv i coronapandemin. År 2019 var 30 000 läkare på uppdrag i 67 länder och nu har brigaden skickat mer än 1450 läkare, sjuksköterskor och tekniker till 22 länder runt om i världen, enbart i syfte att bekämpa viruset.

Jag lyfter blicken från folkmassan som bildats kring mataffären och polisen desperat försöker få att följa distanseringsreglerna. Närmare mig och något till vänster om Kapitolium höjer sig ett grått sovjetiskt block upp. Sjukhuset huserar inte några coronapatienter eftersom de skickas till ett sjukhus vid utkanten av huvudstaden, men byggnaden inger ett form av hopp. Kubas läkarkår vakar även över oss. Landet har en av världens högsta läkare till invånare-ratio, vissa säger nio läkare per 1000 personer, andra ca. sju och det var även Kuba som utvecklade Interferón Alfa 2B som idag används i Kina för att behandla patienter med corona. Min telefon plingar till. Ett mail från ambassaden. Ett flyg avgår till Sverige den 31:a mars. Ska jag ta det? Jag lämnar telefonen på bordet. På mitt rum ligger en nyinköpt t-shirt, vit, med röd text. Resistir vencer – Uthärda, segra.

Ravn Kirkegaard

Bilder: Ravn Kirkegaard