KRÖNIKA: Värdighet i vems intresse?

KRÖNIKA: Värdighet i vems intresse?

I en nyligen publicerad episod av The Hills program Rising, går programledaren Saagar Enjeti till attack mot Bidenkampanjens försök att ”vinna internet”. Detta görs, enligt Enjeti, genom digitala sammankomster (brunch, AW…) med teman som ”soul of the nation” etc. Strategin ska vara att locka medelklasskvinnor i förorten, en grupp som, vilket Enjeti påpekar, tillhör de redan Bidenfrälsta.

Det är dock inte i diskussionen om Joe Bidens digitala strategier som detta avsnitt blir verkligt spännande, utan när Enjeti senare tillsammans med kollegan Krystal Ball angriper själva premissen för diskussionen – vad är egentligen det politiska i ”nationens moraliska själ”? SvD:s Malin Ekman vittnar också om det apolitiska i dessa termer – och hur det kanske är fullt medvetet (SvD, 10/5). Det påminner, menar Ball och Enjeti, om Clintonkampanjen 2016, vars magplask ligger färskt i minnet. Att måla upp dikotomin Vulgär/God ton fungerade inte då, och kommer gissningsvis inte göra det 2020 heller.

De tomma budskapens goda ton exemplifieras väl av Enjeti med den video tidigare presidenten George W Bush publicerat i en kommentar kring coronakrisen, med rop på ”nationell enighet” och så vidare. Videon hyllades av amerikanska liberaler, såväl som av DN:s Peter Wolodarski. Wolodarskis önskan om att Bush skulle ”komma tillbaka” ignorerar det faktum att vi fortfarande lever med de fruktansvärda konsekvenserna av andra gånger då Bush efterfrågat nationell enighet. Abstrakt ”ledarskap” väger tydligen upp krigsbrott. Det intressanta med denna typ av ”värdig” retorik är vem den egentligen tilltalar, och i vilken mån dessa ord även kan betyda handling. Jag ska återkomma till detta.

Värdighetens motsats i den politiska kontexten är ofta ilska – genuin ilska. Detta avsteg från de politiska normerna tenderar att bemötas med stark indignation, eller rentav löje. Någon som känt av detta är Markus Allard, oppositionsråd i Örebro, vars arga haranger i Kommunfullmäktige förra året kom att bli omrapporterade som främst ett komiskt fenomen, utan något fokus på de frågor han faktiskt lyft.

Att avsteg från den ”civiliserade” diskussionen ses ned på, är fullt naturligt givet den liberala idé om demokratiskt utbyte som är närmast hegemonisk i Sverige idag. Denna syn på politik som ett utbyte av idéer, där bäst sådan vinner, har inget utrymme för plötsliga raseriutbrott – ingenting är ju så tråkigt som när någon tar saker på för stort allvar.

Politik är dock på stort allvar. Även under den pandemifria normaliteten, kan de mest basala politiska frågor göra skillnad mellan liv och död. Ett sådant allvar är kanske inte något som måste genomsyra varje politisk diskussion på släktmiddagen, men skillnaden mellan detta sammanhang och de folkvalda församlingarna är avgrundsdjup. Vi måste därför ställa oss frågan hur folkvalda politiker kan ha en sådan kylig distans till de frågor vilka de har makt att förändra, och hur denna distans kom att bli en önskvärd norm.

Jag tror att detta klimats uppkomst spåras i den ökande distansen mellan folk och folkvalda. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att det politiska intresset bland våra företrädare är mindre, men däremot möjliggör ett sådant avstånd ett anammande av den mer liberala diskussionsklubbmentaliteten – när du inte längre känner personen som kommer bli av med arbetet på grund av ditt beslut, blir beslutet också enklare att fatta. Politiken blir inte längre en kamp mellan intressen, utan ett artigt samtal. En sådan trevnad föder vänskapsrelationer.

Resultatet blir även att det kommer ligga i de folkvaldas intresse att upprätthålla ett sådant klimat, oavsett om det är av ren cynism eller för att de faktiskt har internaliserat det. Den ökade distansen till ”väljarbasen” ersätts istället med starkare band till den politiska klassen – exempel på detta är med vilken självklarhet politiker idag, oavsett tillhörighet, höjer sina egna löner och ger varandra jobb. Kommer någon in i detta sammanhang med en faktisk, känslomässig koppling till väljarbasen utmanas trevnaden – effektivast då är att isolera det främmande elementet. Den likriktning som skapas leder gissningsvis i sin tur till en ökad folklig desperation efter någon som faktiskt verkar bry sig – resultatet av denna desperation har vi bara börjat känna konsekvenserna av.

Theo Vareman

Bild: Den irakiske journalisten Muntadhir al-Zaidi kastar sin sko mot George W Bush – ett annat sätt att bemöta den tidigare presidentens värdiga ledarskap.