Spretigt när Reinfeldt tar sig an USA-valet

Spretigt när Reinfeldt tar sig an USA-valet

Sveriges tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt tar i en ny bok sig an presidentvalet i USA. Men Ödesvalet saknar egentlig analys och är alltför spretig, menar NiL:s Theo Vareman.

Den tredje november går USA till val, för att avgöra om landet ska styras av sittande president Donald Trump, eller den demokratiske utmanaren Joe Biden. Även representanthuset och stora delar av senaten ska väljas om. Det är med detta som utgångspunkt som Fredrik Reinfeldt, tillsammans med sin son, den självutnämnde USA-experten Gustaf Reinfeldt, skrivit Ödesvalet. Redan i bokens första kapitel inser läsaren dock att boken kommer handla om så mycket mer.

Reinfeldt inleder med en historisk översikt av den så kallade “Pax Americana” – det tillstånd världen befunnit sig i sedan 1945, med multilaterala organisationer och ett starkt USA som garant för den “gemensamma säkerheten”. Kapitlet utgör en förklaring till varför Reinfeldt är, och läsaren bör vara, särskilt intresserad av årets presidentval i USA. Detta då Donald Trump, enligt Reinfeldt som första president, på allvar har ifrågasatt “Pax Americana”.

Reinfeldts tes är att ett återval av Trump skulle cementera en amerikansk isolationism, och dessutom leda till kraftig nedmontering av landets demokrati. Det skulle, enligt Reinfeldt, i sin tur leda till en förändrad världsordning, där bilaterala avtal är norm, vilket gynnar starkare stater.

Ödesvalet av Fredrik Reinfeldt. Bild: Albert Bonniers förlag.

Oavsett personlig åsikt i frågan är tesen intressant, och skulle kunna tjäna till att väcka en politisk-filosofisk debatt över hur en god världsordning skulle kunna vara konstruerad. Bokens stora problem är att den kombinerar detta tema med ytterligare två – dels ett försök till analys av höstens val, givet de amerikanska förutsättningarna, och dels en historisk översikt av USA:s politiska system. Alla dessa teman kan förstås anses relevanta för att förstå presidentvalet i USA, men när de tre ämnena blandas fritt ger det läsaren mest ett spretigt intryck. Historiska skildringar stannar av vid till synes godtyckliga punkter för att Reinfeldt istället ska kunna kasta sig in i dagsaktuella händelser, eller varför inte anekdoter om hur Obama genomförde jobbskatteavdrag?

En stor del av boken utgörs av en genomgång av USA:s samtliga delstater och hur de antas rösta i valet. Detta är i teorin en bra idé, men den relevanta informationen skulle egentligen kunna ställas upp i en pedagogisk tabell. Istället ges varje delstat ca två sidor, med information som ibland låter som hämtad från Wikipedia (omöjligt att avgöra definitivt, då Reinfeldt är konsekvent i sin vägran att ge några källhänvisningar eller referenser). Fraser som “storartad natur” och “beskrivs som ett USA i miniatyr” är frekvent återkommande.

Sektionen kan förstås tjäna som en behändig guide under valvakan, när någon snabbt vill veta hur många elektorsröster Maine egentligen har. Detta ändå positiva intryck förtas dock helt av det näst sista kapitlet, “Världen 2030”. Kapitlets uttalade syfte är att skissa hur framtiden ser ut om Trump respektive Biden tar hem valet. Resultatet är istället en förvirrad harang, där Reinfeldt snabbt övergår till vad han själv tycker att “världen” borde sluta upp bakom. Förslagen är både utopiska och abstrakta  – “gränssätt hat och vrede” är ett exempel. 

När jag lägger ifrån mig Ödesvalet inser jag att, trots att de fått ett helt kapitel vardera, jag inte blivit tillnärmelsevis klokare på någon av de två presdidentaspiranternas faktiska politik. Visst, boken innehåller fakta om vissa frågor Joe Biden drev som senator, men hur presidentkandidaten Bidens ekonomiska plattform ser ut lämnas läsaren att själv ta reda på. Här återkommer vi till bokens stora problem – Reinfeldt är så upptagen av den globala politiken – “Pax Americana” – att han glömmer bort att beskriva de faktiska frågor som blir avgörande för det “ödesval” han försöker skildra.

Någon större analys saknas också. Reinfeldt ger det ett kort försök när han beskriver varför Trump var framgångsrik i valet 2016, men de faktorer han tar upp har hörts i radio och på TV i snart fyra år – Trump förstod folks missnöje, och spelade dessutom på rädslor och fördomar. Det, tillsammans med ett kategoriskt avfärdande av Hillary Clintons potentiella korruption, är också allt vi får läsa om valet 2016 – ett val många nog uppfattade som det verkliga ödesvalet.

Då Reinfeldts politiska uppfattning nog får antas vara känd, har jag avhållit mig från att gå in närmre på det faktum att Ödesvalet förstås också är en politisk bok. Vurmen för NATO, relativiseringen av USA:s krig, och kärleken till frihandel är knappast förvånande inslag i en tidigare moderatledares världsbild.

Ödesvalet måste sägas ha en ambitiös ansats, men det spretiga anslaget och den uppenbara bristen på en god redaktör har gjort att inget av bokens intressanta teman överhuvudtaget kommer till sin rätt. Kanske hade den gynnats av att delas upp i två volymer – en regelrätt fackbok, och en regelrätt idébok. I sin nuvarande form blir tyvärr Ödesvalets främsta kvalitet att den är relativt snabbläst.

Theo Vareman, NiL

Bild: Thron Ullberg, Albert Bonniers förlag/Wikicommons