DEBATT: Låt massan göra avtryck i stadsplaneringen

Johan Wester är en driven, passionerad entreprenör och samhällsbyggare i Lund. Med humoristiska inslag tar han sig gärna an stadens utmaningar inför framtiden. Men nu verkar han ha tröttnat på den långsamma och intrikata samverkan det innebär att bygga stad. I Sydsvenskan (2/11) beskriver Wester bland annat sin känsla att Lundaborna är alldeles för defensiva och satsar för lite för en långsiktigt hållbar livsmiljö. Dessutom oroar han sig över den negativa attityden och ett hårt, destruktivt tonläge bland opinionsbildarna. ”Att bara säga nej leder ingen vart. Vägen framåt är att bygga konstruktivt på varandras idéer och gemensamt utveckla bättre alternativ. Så kan Lund och andra skånska städer nå sin fulla potential och bli kreativa förebilder”. Ord och inga visor!

Johan Wester tutar i många lurar för en viktig diskussion om Lunds stadsbyggnad. Han bjuder storstilat in till diskussion om hur vi hanterar världens akuta behov av lösningar vilka, enligt Wester, finns att söka i Lund och Skåne.

Ett av hans mest slående infall är huruvida Lunds domkyrka hade kunnat byggas idag? Är den inte för hög och lite trist grå i färgskalan, spekulerar Johan Wester. En dråplig och hypotetisk fråga som får en att dra på smilbanden. Men samtidigt beaktansvärd ur ett betydligt allvarligare perspektiv. Hur och för vem bygger man eller river man stad? Vilka byggnader och platser är värda att bevaras och utvecklas? Det finns flera sorgliga exempel på förfall, vanvård och rivning av byggnader i Lund, som en gång ritats av namnkunniga arkitekter.

Som ett övergripande perspektiv kan vi hålla i minnet att Lund är Skånes största industristad. Var hittar vi tidstypisk tegelarkitektur, höga skorstenar och nationalromantiska byggnader från gårdagens manufaktur? Ingenstans. Mindre rester här och där. Industrifastigheter var inget för en akademikerby. Synd, vi hade en kulturskatt från tidigare epoker men den slukades av grävskopans käftar för inte så länge sedan. Den hade kunnat vara Lunds DNA, att göra om till bostäder eller andra funktioner. Här borde vi lärt oss en dyrköpt läxa.

Vad händer med våra kulturlager och historieskrivningar? Vad händer med kvalité, variation och miljöhänsyn när vi river istället för att utveckla och förvalta? Exemplen är många på stadsmässig törnrosasovande byggnation från 80-talet. Som levererar tak över huvudet, en och annan affär men som talar ett språk som aldrig blev känt i Lund. Så det Wester skriver ”Att bidra med nytt till det gamla är att respektera sin historia” förefaller obsolet.

Westers påstående att ”vi som redan bor i Lund får akta oss så vi inte hämmar utvecklingen” är verkligen förbluffande. Av erfarenhet vill jag påstå att det är näst intill omöjligt att ta sig förbi beslutsfattare och tjänstemän eftersom mycket av samtida stadsbyggande inte bara ska gynna Lund utan även adressera andra kommuner. Det tycks på förhand uppgjort med stora byggbolag. Inte sällan utan ordentliga konsekvensanalyser. Kommunallagen är allsmäktig och håller gemene mans överklaganden stången med en ekvilibrists balansgång.

Hur skapar vi alla en långsiktigt hållbar livsmiljö där vi ligger i framkant undrar Wester? En komplex fråga vars svar torde innehålla långt mer än att tillföra ett nytt centrum i centrum eller gigantiska kongressanläggningar på central plats.

Wester efterlyser ett mjukare offentligt samtal som bygger vidare på den unika svenska samarbetskulturen. Låt isåfall den unika kulturen definiera och lösa den globala problematiken med tomma lokaler i stadskärnan. Kan vi bli världsledande i smart lagstiftning som säkerställer gatuplanets offentliga tillhörighet genom servitut så vore det lösning på många problem för den globala centrumdöden vilken annars gärna kompenserar med fler köpcenter och fler parkeringsplatser.

Ett förslag är direktdemokrati, vilket Wester själv indirekt föreslår. ”Tänk att få leva i en stad där människor talar om långsiktiga visioner och vill vara med i kreativa processer”.

Politiker, sakägare, allmänhet och fastighetsägare borde inbjudas att aktivt delta i workshops med raka diskussioner om visioner, där farhågor och idéer kommuniceras direkt. Förtroenden etableras parat med förståelsen för var och ens ståndpunkt och dilemman.

Flertalet stadsbyggnadsprojekt är spretiga i sin utformning. Definitioner av en tydlig materialpalett vilken utgår från stadens traditionella byggnadsmaterial och tonalitet, kunde vara e/ praktiskt instrument.

”Så kan Lund och andra skånska städer nå sin fulla potential och bli kreativa förebilder” Absolut, men då måste Lund sluta att likt en pelikan svälja de mindre orternas möjlighet till egen skola och omsorg, som i slutändan utarmar mindre kommuners infrastruktur.
Rom byggdes inte på en dag och inte heller Lund som utvecklats under 1000 år. Tur är det att folk blir upprörda när de gång på gång får se hur skattemedlen strösslas ut över mer eller mindre visionära projekt. Att vara beslutsfattare innebär förvisso att fatta beslut men inte med en raket där bak och inte utan att säkerställa gällande konventioner.

Johan Westers inspirationsartikel är ett vitaliserande tillskott i den stundtals ”bitska debatten” om Lunds stadsutbyggnad. Den blir en viktig markör för att arkitektur och stadsbyggnad kräver mer än glada hejarop och framåtanda. Stadsutveckling är en designprocess. Den vill konkretisera drömmar och visioner. Därför är det viktigt att betydande aktörer, medborgare, fastighetsägare görs delaktiga och är medskapande – på riktigt. Med andra ord, låt den ältande och arga massan göra avtryck hos beslutsfattare – på riktigt. Zooma in istället för att zooma ut. Det borde vara den största förpliktelsen inte minst gentemot Öresundsregionen. På det viset undviker vi att bli pungmesen i Stormalmö.

Karin C Göransson, Arkitekt och fri skribent

Bild: Unsplash/Privat