KRÖNIKA: Varför ska våra unga underkastas städernas tillväxt?

KRÖNIKA: Varför ska våra unga underkastas städernas tillväxt?
Bild: Max Böhme/Unsplash

Är du anpassad lille vän? Frågan alluderar förstås på progglåten från 70-talet, Är du lönsam lille vän (och för vem?) som var ett inlägg i debatten om landsbygdens utarmning. Kanske dags att spela den skivan igen?
 
Dagspressen är för närvarande nedlusad av artiklar som speglar den oro som ”Fritt sök” till gymnasieskolan satt igång. ”Vi har ju anpassat oss efter fritt sök”, hojtas det i många instanser. Fritt sök är resultatet av det samverkansavtal som ger möjlighet att fritt söka gymnasieutbildningar i hela Skåne och västra Blekinge, oavsett hemkommun.
 
Politikerna förhandlar fram och tillbaka. Oron över pengaflödet kommuner emellan, gymnasierektorers bekymmer med programplanering, statistikernas siffror och kalla fakta och emellanåt även en liten tunn röst från de berörda ungdomarna, har till synes kokat ihop till en oroväckande tjock soppa.

Gymnasisterna ger uttryck för sina farhågor, att de inom hemkommunen inte ska kunna tillägna sig de kunskaper som skolor i de större städerna erbjuder. Detta måste väl ändå gå att ordna? Varför stirra sig blind på städernas tillväxt? Vad säger att man inte kan studera motsvarande ämnen i den egna tätorten, som på de högt eftertraktade gymnasierna i större städer? Men visst, i det komplicerade nätverk som inte minst regionerna skapat och upprätthåller krävs det lite raketforskning för att synka systemen. Utbildningsminister Anna Ekström skriver: ”Gymnasieskolans styrning behöver förbättras. I stora delar av landet kan elever i dag inte välja mellan alla gymnasieprogram. I andra fall konkurrerar kommunala och fristående skolor om ett alltför litet elevunderlag med halvtomma klasser. I vårt starka samhälle är en fungerande gymnasieskola en lokal, regional och nationell angelägenhet.

Det förefaller som att det behövs ett paradigmskifte för att rädda både stad och land. What if undervisning görs tillgänglig genom dagens teknik? Naturligtvis med lärare, assistenter och annan personal som verkar inom skolan på plats. Som traditionell distansundervisning med obligatoriska träffar. Varför inte dammsuga tätorten på tomma lokaler och streama kunskapen. Toppa med att facilitera för kringverksamheter som attraherar unga människor. Och även andra, på orten boende.

Självklart ska unga människor få välja den yrkesbana som attraherar dem men ska detta regleras av städernas växande konglomerat? Idén om att bo någonstans men jobba och studera någon annanstans behöver byggas om. Den ständiga in- och utpendlingen sätter spår, inte bara i miljön utan även i människors mjukare delar.

Att leva i en ständig rörelse, skapad av ekonomiska fördelar och vinster på sikt, vad innebär det för människan? Det finns spaltmeter av akademiska avhandlingar att läsa om hur daglig stress, pendlarångest och utsläpp kostar samhället alltmer. Så varför inte smeta ut utbildningsanordnare i mindre skala över regioners hela areal?
 
Ett av våra största politiska partier har målsättningen att Sverige ska hålla ihop och det ska vara möjligt att bo, leva, och verka i alla delar av landet. Landsbygden har en stor potential att utvecklas och växa, skriver de. Tillgång till offentlig och kommersiell service är viktiga delar i en kraftfull regional tillväxtpolitik. Här borde väl ändå tätorten kunna plocka poäng genom att bereda väg som bland annat utbildningsanordnare. I den bästa av världar borde tätorten vara kittet mellan landsbygd och stad.   
 
Vad händer med de mindre kommunernas och tätorternas infrastruktur om studier bara kan bedrivas i de större städernas centrum?  I regionernas ansvar för tillväxt och utveckling ingår att utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling och stärka gles- och landsbygder. Dessutom har de ansvar för att samordna insatserna så att den strategin kan genomföras. Men vad innebär egentligen länets utveckling? Och vad innebär kommunernas ansvar för skola och omsorg? Har vi skapat och underordnat oss paradoxer? På många håll finns det fortfarande rester av strukturer som en gång sörjde för människors dagliga villkor. Dessa borde återbrukas och förvaltas vidare – helt i linje med regeringens beslut om en nationell strategi för cirkulär ekonomi, en långsiktig och hållbar omställning av samhället. Gymnasieskolan inkluderad.

Karin C Göransson

Arkitekt och fri skribent.