JULKRÖNIKA: Jag har alltid retat mig på julen…

JULKRÖNIKA: Jag har alltid retat mig på julen…
Bild: Privat/Sapan Patel

Jag pulsar fram på Lunds folktäta, snövita gator, mjukt upplysta av sprakande marschaller och blinkande juldekorationer. Folk stannar upp, kramas, önskar varandra en god jul. Jag känner dofterna av brända mandlar, glögg och senap i den kalla vinterluften. Jag drömmer mig tillbaka till en jul utan Corona. En snövit jul där allt var som vanligt.

Det är förstås ett förädlat minne, om ens ett minne alls och det har ganska lite med sanningen att göra.

Jag har alltid retat mig på julen. Att fira en bebis födelsedag ett par tusen år för sent. Den förnumstiga, falska trevnaden. Förlegade traditioner som ska ramas in i glitter. Köttiga julbord. Förjulenheten. Stressen. Måstena. Överkonsumtionen, lika självklar som julgranen. Det av kapitalismen snedvridna godhetsidealet som inte alls handlar om att vara givmild och hjälpsam utan istället bara är ytterligare ett sätt att trumfa föregående års rekordhöga julförsäljning. Rödkål, som om inte grönkål och brunkål räcker gott och väl, och som om inte också den är kväljande. Gudatron, allestädes närvarande under julen, även i de mest ateistiska hem. Psalmer, Luciatåg. Blekfeta änglar. Josef, Maria. Fan och hans moster.

Häromdagen kom jag dock på mig själv med att i år knappt alls ha klagat på ovanstående. Det har liksom inte varit relevant, istället har jag haft fullt upp med att oroa mig för om julen blir av överhuvudtaget. Och visst blir det väl jul, men i år är allt annorlunda.

I år är det inte en fråga om huruvida rödkål är gott eller inte, utan om när affärerna är som mest folktomma och när det är säkrast att inhandla den. För rödkål ska det ju vara. I år behöver ingen provsmaka fasters traditionsenliga ischoklad och sedan humma i falsk uppmuntran genom fastklistrade tänder. Morföräldrarna är förmodligen inte heller med och firar, vem ska då höja på ögonbrynen när en svär åt jesus i sin krubba? Lillsyrran bryr sig knappast. Och vad är då meningen med att bete sig illa mot en bebis?

Jag får krypa till korset, motvilligt erkänna att jag saknar julen så som den brukar vara. Jag saknar julhandelns spontana möten i mataffären. Jag saknar de fullknökade julmarknaderna med snoriga barn och riskgruppsgamla tanter som säljer fula små virkverk. Jag vill inte vara utan julkramen från den där alltför snackige grannen. Vill inte vara utan stressen. Luciatågen. Måstena. Fan vad jag saknar en jul där jag kan klaga på det lilla.

Jesus Kristus, allt är förlåtet. Tomten, jag vill ha ett riktigt vaccin!

Mattis Köhler Alvén