KRÖNIKA: Varför jag blir så vansinnigt upprörd av Arkitetkurupproret

KRÖNIKA: Varför jag blir så vansinnigt upprörd av Arkitetkurupproret
Bild: Arkitekturupproret, privat.

Det är den tiden på året igen. Limbo precis innan galasäsongen och precis efter att alla ondgjort sig över jultablån. Framförallt över allt som inte är eller var som förr. TV- och radiomässigt är utbudet otroligt begränsat. Vi får glädjas över Olof Wretlings stämma i program efter program. Bistrare än så här blir det inte, varken vädermässigt eller i våra numer ack så innehållslösa liv. Men likt solens första morgonstrålar när man är på väg till jobbet syns något annat smärtsamt i horisonten: Sveriges mest enfaldiga hyllningsklubb till förra sekelskiftets arkitektur.

Arkitekturupproret (AU) lyckas göra mig förbannad varje gång jag ser deras meningslösa clickbait- artiklar. Den här texten är ett försök på självdiagnostik till detta allvarliga problem och jag har tre teser som jag ska försöka utreda. Så varför vänta, vi kör igång.

Det första irritationsmomentet är förutsägbarheten. Varje gång denna sekt sammanträder för att stämma av vackrast respektive vedervärdigast byggnad är det redan klart hur det kommer sluta. Vackrast byggnad blir något som uppfördes mellan 1870 och 1920, antagligen i rött tegel med trappstegsgavel. Byggnaden ska helst vara i antingen så nationalromantisk stil som möjligt, eller lite överdådigt utsmyckad med tinnar och torn. Ifall byggnaden dessutom ligger i Lund är segern säkrad, åtföljd av de självgoda invånarnas entusiasm och hyllningar. ”Fulast” blir antagligen ett projekt av Gert Wingårdhs byrå som döms ut för att vara fyrkantigt och själlöst med alldeles för mycket glas – eller någon annan usel motivering. Detta enfaldiga betygssättande sargar all vettig diskussion om estetik. Det kanske är värt att påminna om att ingen egentligen gillar likriktning, förutom AU när det innebär sekelskiftesstil. Städer blir levande och dynamiska just för att det går att se spåren av hur de vuxit fram och de olika stilar som byggts under århundradena.

Irritationsmoment nummer två: historielösheten. Jag har en väldigt god vän i Uppsala som på grund av en excentrisk lärare i gymnasiet lärt sig en del om arkitektur. När jag är ute och promenerar med honom ondgör han sig, liksom jag till viss del, över Sveriges byggnadskultur som är starkt präglad av vårt arv som ingenjörsland.Det betyder dock inte att vi inte  uppskattar viss modernism, exempelvis Domkyrkoforum i Lund. Hade AU fått bestämma hade denna byggnad gömts bakom en lokalpatriotisk gipsfasad som imiterar ett korsvirkeshus. Anledningen att de vill gömma huset är att det enligt dem inte passar in i stadsmiljön. Man kan verkligen ifrågasätta om ett korsvirkeshus på samma plats hade gjort det bättre. Min poäng är helt enkelt att hus kan vara vackra just för att man är van vid dem. Det spelar kanske roll att huset byggdes när det byggdes, i den stil som dominerade då.

Avslutningsvis, elitismen. Det finns kanske fog för att hävda att jag i denna text avfärdar ungefär 0,4 % av Sveriges befolkning som ”sektmedlemmar”. Arkitekturupproret själva hänvisar dock till sina egna medlemsgrupper när representativiteten i deras undersökningar ifrågasätts. Alla är tydligen välkomna att nominera bidrag till fulast respektive vackrast byggnad, såväl medlemmar som icke-medlemmar. Men ingen vet ju när deras töntiga omröstningar äger rum, och när det icke-representativa resultatet väl offentliggörs tilldelas oproportionerligt stort medieutrymme, något som jag själv nu dessutom bara förstärker.

Jag ska dock lyfta en aspekt som jag uppskattar med AU. Även om det kanske inte är avsikten så bidrar AU till att lyfta en diskussion om estetik, om än vettlös. Deras enfaldiga tävlingar väcker trotsallt känslor. Det saknas generellt i vårt ingenjörsdominerade land ett intresse för konst, kultur och formgivning, och AU bidrar till att dessa frågor kommer upp på agendan. Det är jag faktiskt tacksam för, och om AU inte vore så upptagna med att kategorisera fint och fult på det sätt de gör skulle vi kanske ha lite spännande samtal. Åtminstone mer intressanta än de blir nu. Om de dessutom skulle sluta med sin överdrivna romantisering av 1800- till tidigt 1900-tal är det säkert ett gäng som jag själv passar väl i sällskap med. Men till den dagen, antagligen en helgfri söndag, sammanfattas min bild av AU bäst av följande kommentar som är skamlöst stulen från en Facebook-användare

Jag börjar tröttna på Arkitetkturupproret och deras självgoda attityd till allt och alla som inte tycker som dem. Ett gäng gnällrövar som älskar att framhäva sin egen förträfflighet i arkitektonisk smak på ett ytterst påfrestande sätt.

Just det, vad är utlåtandet på min självdiagnos? Antagligen uttråkad lättretlighet. Det blir snart bättre.

Dag Jensen

Student, Uppsala