KRÖNIKA: Kärnkraftens verkliga problem saknas i debatten

KRÖNIKA: Kärnkraftens verkliga problem saknas i debatten
Det numera nedlagda kärnkraftverket i Barsebäck, Skåne. Bild: Wikicommons.

Det har nog gått få förbi att elförsörjning tagit sig till toppen av svensk politisk debatt. I denna diskussion har ett ämne som länge varit vilande åter väckts: kärnkraftens vara eller inte vara. Frågan har bubblat ända sedan valrörelsen 2018, och slog igenom brett i veckorna då södra Sverige tvingats importera el från bland annat Polen. Denna import sammanföll lägligt nog med nedläggningen av ytterligare en reaktor i Ringhals, vartefter debatten tog fart.

I diskussionen har mycket handlat om huruvida resterande kärnkraftverk bör hanteras, och om Sverige rentav bör bygga nya. Kristdemokraternas Ebba Busch kräver exempelvis att två nya reaktorer byggs, något som uppskattas kosta mellan 200 och 400 miljarder kronor. Från regeringens håll talas det om att kärnkraften inte längre efterfrågas av marknaden, och att nedläggningarna inte är politiska, utan snarare resultatet av en laissez faire-inställning till Sveriges elförsörjning. Att det är en regering som kallar sig vänster som åberopar denna liberala princip är minst sagt absurt.

Mest anmärkningsvärt är dock att den verkliga anledningen till att kärnkraft bör ses som ett kontroversiellt energislag helt lyser med sin frånvaro. Riskerna för en härdsmälta ska förstås inte heller relativiseras, men de bleknar inför den gigantiska utmaning som kärnavfallet innebär. 

De restprodukter som kärnkraften lämnar efter sig är radioaktiva i uppskattningsvis 100 000 år. Det är en svindlande tidsmängd, och hur detta avfall ska tas om hand är fortfarande inte helt bestämt. Givet de extrema förändringar världen undergått bara under det senaste århundradet, tycks det svårt att kunna säga något med säkerhet om var vi befinner oss när vi går in i 3000-talet. Det vill säga, efter att en hundradel av tiden som kärnavfallet är livsfarligt har passerat. 

Om den osäkerhet som är logiskt inbyggd när stora tidsspann ska hanteras inte vore nog, lyckas den strategi som Svensk kärnbränslehantering (SKB) valt ut för slutförvaring inte heller imponera. Huruvida de kopparkapslar som är avsedda att hysa avfallet verkligen kommer hålla över årtusendena är ännu omtvistat, och har ifrågasatts av bland andra Naturskyddsföreningen

Det är kring dessa svåra avvägningar som diskussionen kring kärnkraften borde cirkulera. Här ligger bevisbördan på kärnkraftsförespråkarna – kan en säker avfallshantering garanteras, och med vilken rätt utsätter vi framtida människor för stora risker? Istället tillåts debatten handla om huruvida energislaget är marknadsmässigt eller inte. I en diskussion som inte lyfter de verkliga problemen, utan enbart framstår som marknadsfundamentalism kontra elförsörjning, kommer de som förespråkar det senare att vinna. 

Theo Vareman, NiL