Recension: Persona non grata – Soran Ismail

Recension: Persona non grata – Soran Ismail
Bilden är ett montage. Källa – Magnus Bergström, Wikicommons och Mihai Surdu, Unplash.

Hampus Peterson recenserar SVT-dokumentären om den våldtäktsanklagade komikern Soran Ismail.

Det viktigaste medlet för att minimera skadorna av en skandal är att kontrollera narrativet. Den anklagade kan då välja ut detaljer som är ursäktande och undvika omständigheter som är graverande. 

Under metoo 2017 var det nästan omöjligt för våldtäktsanklagade kändisar att kontrollera narrativet i nyhetsrapporteringen. Både Fredrik Virtanen och Martin Timell namngavs i etablerade medier och kommer med största sannolikhet inte kunna ändra allmänhetens bild av dem som våldtäktsmän.

Soran Ismail namngavs aldrig trots att han var bland de kändaste personerna i Sverige som pekades ut under metoo, och trots att anklagelserna om sexualbrott var många. Han blev anmäld flera gånger, men utredningarna lades ner i brist på bevis. 

Ismail var före metoo en omhuldad komiker och fick till och med svenska FN-förbundets pris för mänskliga rättigheter. Hans nuvarande flickvän säger i dokumentären att Ismail innan metoo var “helgonförklarad”, vilket i många avseenden stämmer. Framförallt var han hyllad för sin antirasism och kritik av Sverigedemokraterna. Det var sällan skämten i sig, utan den politiska undertonen som trendkänsliga människor drogs till. 

I dokumentären sammanfattar kulturjournalisten Jens Liljestrand situationen bra;

“Om du är en person som har byggt din persona, din karriär på att vara den fina killen och det förekommer den här typen av rykten och anklagelser så är det klart att ditt fall blir högre”. 

I andra delen av dokumentären blir det hela smått absurt när Ismails förklaring, till varför just han blivit anklagad för flera våldtäkter, är att han haft sex med väldigt många tjejer. Därutöver menar komikern att han bara ville passa in i Sverige och att han därför nästan bara legat med etniskt svenska tjejer. Hans potentiella sexualbrott verkar enligt narrativet vara en del av hans personliga integrationsprocess.

Kvinnornas berättelser avhandlas aldrig i dokumentären och Ismail försvar står i stort oemotsagt. Hans ansikte fanns inte på några löpsedlar under hösten 2017 och när metoo lugnade ner sig fick han göra en lång intervju i SvD och nu en hel dokumentär på SVT. Virtanen och Timell önskar nog att de hade samma mediekontakter som Ismail. 

Borde våra skattepengar gå till att göra denna typ av partsinlagor? Nej, och det gäller också livesändningen av Göran Lambertz försvarstal från hans trädgård och Fredrick Federleys pedofilvurmande i soffan hos Carina Bergfeldt. SVT verkar vilja ta kvällstidningarnas plats i pressetikens gråzon.

Hampus Peterson, NiL