KRÖNIKA: Sagan om de sverigedemokratiska socialisterna!

KRÖNIKA: Sagan om de sverigedemokratiska socialisterna!

Varför röstar traditionell arbetarklass i allt större utsträckning på Sverigedemokraterna? Och vad bör Socialdemokraterna göra för att vinna tillbaka denna grupp? Svaret stavas knappas kulturkrig, menar en av NiL:s läsare.

Ett av de stora intressena är motorsport och att mecka med bilar. Det ligger ofta använda snusdosor framme på middagsborden. På parkeringsplatsen spelas det vid ett tillfälle högljudd dansbandsmusik. Dialekterna är charmiga, folkliga och breda – mestadels är det inte några Lundabor och Malmöbor som det rör sig om.

Vad jag pratar om är ett ställe som jag har extrajobbat för från och till under min studietid. Det är ett åkeri där vanliga svenska knegare sliter så att Sverige ska fungera. För vissa av dem är arbetet hårdare än för de flesta, men med friskt humör skämtas det dagligen med grabbig jargong i fikarummet.

Det du som läser tänker dig är förmodligen någon slags arbetarklassgrabbar-, gubbar men även tjejer – exempelvis kvinnliga lastbilschaufförer börjar bli allt vanligare. Den beskrivningen du tänker dig är också mycket riktig. Stället jag har extrajobbat för kan verkligen med ett enda ord beskrivas som “arbetarklass”.

Även om det inte pratas särskilt mycket politik på arbetsplatsen, finns det dock kvalificerade gissningar att göra om hur en opinionsmätning därifrån skulle se ut. Om jag får gissa är Sverigedemokraterna det största partiet. Detta baserar jag på att en kollega berättat att någon har sagt att Stefan Löfven borde skjutas, den generella avsmaken för feminism från vad jag har lyckats snappa upp från vissa, samt Facebookbekantskap med några som mycket riktigt visar sympati med Jimmie Åkessons parti. Den manliga arbetarklass som det pratas om, vilken i allt högre utsträckning sympatiserar med Sverigedemokraterna snarare än Socialdemokraterna och där de två partierna kämpar för arbetarnas hjärtan – det är den typen av arbetarklass jag har arbetat med.

Hur kunde det bli så att traditionellt röd arbetarklass i praktiken vill ha den borgerliga moderaten Ulf Kristersson som statsminister genom samarbetet mellan M och SD? Hur kan arbetarklassen rösta fram borgerliga styren i kommuner som har varit röda sedan före andra världskriget, genom sitt stöd för SD? Hur kan de rösta på ett parti vars ekonomisk-politiska talesperson sagt att “socialism är äckligt”? Svaret stavas, tror jag, att de fortfarande är sossar, men att sossarnas “stora grej” hamnat i skymundan. Sossarna har en feltänkt ideologisk position där de inte förespråkar en tydlig socialdemokratisk ekonomisk politik, samtidigt som de profilerar sig som tuffa i migrationsfrågor och på samma gång försöker utmåla sig som någon naturlig motpol till nationalistiska och konservativa krafter. Med andra ord ett uttunnat catch-all-parti som ser makten som det främsta målet. Till vänster om sossarna finns Vänsterpartiet – ett parti vars rykte är nedsvärtat av den kommunistiska historien och samtidigt profilerar sig alltför tydligt värdeliberalt längs den s.k GAL-TAN-skalan.

På arbetsplatsen som jag nämnde ovan har det absolut talats i termer av “blattar” och mycket tveksamma sätt att resonera om Sveriges statsminister. Samtidigt har det, när det kommer mer allvarliga teman på tal, suckats djupt när den svenska tandvårdens höga priser har tagits upp. En kollega kallade att inte kunna ha råd med tandvård för en “klassfråga”. När jag skulle lära mig köra en rutt som jag sedan skulle ansvara för ett tag, sade min kollega som lärde mig rutten att alla förare borde arbeta sex timmar per dag. Samma kollega hade någon halvtimme tidigare gjort sig lustig över feminister och menat att de “snackar skit”.

Vad är det jag hör: klassfråga, gratis tandvård, sex timmars arbetsdag? Så kallade… “vänsteridéer”?! Är mina kollegor vänsterpartister eller sverigedemokrater?

Innerstadshipsters och arbetarklass må ha mycket olika värderingar och kommer i regel inte särskilt bra överens, men i slutändan är de ofta eniga om att ekonomisk jämlikhet är något önskvärt. Varför partier till vänster fortsätter att elda på infekterade konflikter som bättre kan beskrivas som GAL-TAN-konflikter snarare än klassiska vänster-höger-konflikter har länge varit en gåta för mig. Varför profilerar sig Socialdemokraterna som förespråkare av strikt invandringspolitik? Det är inte deras paradgren! Varför låter de sedan lite kontradiktoriskt Miljöpartiet diktera migrationspolitiken där resultatet blir att folk utan asylskäl får stanna? Varför attackerar de SD för deras värderingar? Folk är medvetna om vad SD har för värderingar och röstar ändå på dem, den vetskapen borde räcka utan vidare överanalys. Vad jag kort och gott tror är att partier som lutar mer åt vänster, låter sig dras in i konflikter som de inte kan vinna. De tar betet och deltar som en part i det s.k kulturkriget. Det borde ligga i varje rött partis intresse att tona ner en konflikt som marxistiska tänkare hade menat grundar sig i “falskt medvetande”. Man bör betona det som man historiskt har vunnit poäng på: materialistiska vänster-höger-konflikter.

Sluta fokusera på invandring, brottslighet, vilka kommuner som inte valt att flagga med Prideflaggan och vegansk norm i förskolan. Om värderingarna som man har är sådana, kan man väl smyga in politiken och torgföra den som bisaker, men fokuset ska ligga på de materialistiska frågorna. Göran Persson har naturligtvis helt rätt i att det välstånd som inte kommer de flesta till del, är en stor del av anledningen bakom de rödgrönas underläge. Det bästa sättet att utjämna klyftor är att bygga ut välfärden. Var är förslaget om gratis kollektivtrafik, avgiftsfri tandvård, sex timmars arbetsdag och UTVECKLING av anställningsskydd istället för AVVECKLING? Eller för ungdomar: en psykiatri man kan lita på samt ett slut för dagens nya dagslönesystem som ofta brukar kallas för “SMS-anställningar”?

Jag kräver inte att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ska bli konservativa, jag kräver bara ett smartare förhållningssätt där man fokuserar på det som enar socialistisk romantik i innerstäder med den genuina arbetarklassen som löneslavar, istället för det som klyver. Inta en “mittenposition” på GAL-TAN-skalan, eller gör det inte, i ärlighetens namn bryr jag mig inte. Poängen är bara att kulturkrig inte är vänsterpartiers sak. Det är en hopplös debatt att ge sig in i. Målet bör vara att maximera sitt inflytande – bara på det sättet kan man också genomföra insatser mot rasism, ojämställdhet och diskriminering men även göra nödvändiga reformer i migrationspolitiken. Det sistnämnda är väl en regerings jobb, att föra en pragmatisk, verklighetsbaserad migrationspolitik!

Lyssna på de sverigedemokratiska socialisternas önskemål – erbjud dem något Jimmie Åkessons borgerliga parti av principskäl aldrig kommer att gå med på. Om det nu finns principer snarare än saftiga summor från Svenskt Näringsliv.

Följande inlägg är en krönika inskickad av en av NiL:s läsare, som önskat vara anonym. Åsikterna är skribentens egna. Artikeln är sedan tidigare publicerad på bloggen StudenterTycker.