Vi borde ha kommit ut ur semesterperioden i Sverige glada, utvilade och redo för ett gott nytt år. Men det gjorde vi inte. Vi borde ha avslutat föregående år med en känsla av kärlek och samhörighet. Men det gjorde vi inte. Allt dåligt har nått nya nivåer och kan mycket väl gå ännu längre.
Vi avslutade 2025, ett år fullt av rasism, antisemitism och islamofobi, med högerns Sverigedemokrater som fortfarande dominerade den politiska diskursen, Greta Thunberg blev förtalad för sin politiska aktivism och regeringen skar ner 10 miljarder kronor (1,09 miljarder dollar) i utvecklingsbistånd.
Lagom till semestern hängdes en Koran med skotthål på Centralmoskéns stängsel i Stockholm, medan ett iranskt par – båda undersköterskor som arbetat i ett decennium på svenska sjukhus – och deras barn var planerade för utvisning till Teheran.
På det nya året står vi inför ett val där den giftiga politiska retoriken om att utvisa brottslingar och andra som inte ”beter sig” och ”anpassar sig” sannolikt kommer att avgöra resultatet.
Det som kommer härnäst i Sverige oroar mig djupt.
Som bosniensvensk vill jag att båda mina länder ska vara de bästa de kan vara. Jag vill att de ska bli fantastiska igen, för att använda den här laddade frasen, för jag tycker inte att de är så bra nu. Ja, jag tittar på båda med viss nostalgi eftersom jag minns vad de var under olika perioder av mitt liv.
Jag vill att Bosnien ska vara fritt från det nationalistiska giftet och vara en ordentlig demokratisk stat som Sverige. Jag vill att Sverige ska återfå sin anda av empati som en gång i tiden fick det att acceptera tusentals av oss bosnier under sin värsta ekonomiska kris. Sverige gjorde det väldigt bra, och vi bosnier sägs vara den bäst integrerade och mest framgångsrika minoriteten.
Idag har vi inte längre människor som den svenska prästen som hoppade på ett flygplan och levererade bistånd på flygplatsen i Sarajevo under den våldsamma belägringen av den bosniska huvudstaden.
Landa, lossa, fly. En snabb in och ut bland beskjutning. Jag kan inte föreställa mig att någon tar en sådan risk idag.
Vad värre är, vi har utvecklat ett motstånd mot empati, och vi ser på alla som försöker göra skillnad som en konstig avvikare.
Då vägrade länder att försvara bosnierna och lät oss försvara oss själva. Numera hjälper de förövare.
Jag minns ett annat Sverige.
Under krigets två första år träffade jag en serietidningssamlare i Banja Luka vars dotter hade rymt till Sverige. Han visade mig ett brev som hon skickade till honom via Röda Korset. Det var vintertid, och hon beskrev denna plats som heter Vargarda som ett orördt nordiskt landskap, så vackert och oskyldigt.
Det skulle bli mitt öde att komma till samma flyktingläger 1993. Jag var upprymd – jag skulle till en plats där jag visste att det skulle finnas många serietidningar.
Strax efter vår ankomst förflyttades vi till denna militärbyggnad i Uddevalla, där det kändes som om den konstanta vinden blåste rakt igenom mitt sinne. Vi var avstängda men hade viss kontakt med svenska gymnasieelever. Jag försökte lära mig svenska, men eftersom vi inte visste om vi skulle stanna hade vi inga svenskalektioner än.
Jag upplevde inte mycket svenskhet i lägret. Det var bara vi bosnier med PTSD, en blandning av människor från alla delar av Bosnien, och det kändes som att vi kom från helt olika kulturer. Samma människor, totalt främlingar.
Jag hade kusiner – också flyktingar – som var stationerade i Trollhättan. En vinterdag, innan en transfer till Mullsjö, bestämde jag mig för att besöka dem. Det snöade mycket, och de enda skorna jag hade var falska Converse-sneakers med hål i sulorna. Jag kom till denna mysiga lilla stad med en adress i handen. Det visade sig vara en postbox. Fan, kände jag mig som en dum liten flykting som gick vilse på Trollhättans vackra gator.
Jag var kall, så jag gick in i en skivaffär. Stället luktade fantastiskt. Den mest exotiska lukten jag någonsin känt. Det hade jag inte förväntat mig i Sverige. I Bosnien är vi inte direkt kända för exotiska kryddor. Vi gillar saker enkelt och enkelt. Det var i Sverige jag skulle lära mig om världen.
Mannen som jobbade i affären såg att jag var kall och gav mig glögg med julkryddor, som jag senare fick veta hette glogg. Det var varmt och starkt, och det blåste i mig. Det här är det proustska ögonblicket jag förmodligen kommer att minnas tills jag dör. Jag kunde ingen svenska, men på något sätt kommunicerade jag att jag letade efter flyktinglägret. Mannen visade mig vart jag skulle gå.
Jag hittade byggnaderna och såg några bosnier som berättade för mig hur jag skulle hitta mina kusiner. De hade redan börjat integreras, förmodligen för att de var färre och bodde närmare svenskarna.
Under min vistelse gjorde min kusin små kanelbullar som hon frös in. Hennes dotter och jag skulle stjäla dem och äta dem frysta medan vi såg på Gift…med barn på svensk TV. På några dagar blev jag kär i glogg och kanelbullar.
I flyktinglägret i Mullsjö, i det svenska bibelbältet, tränade jag judo i en lokal klubb, med Nordmans musik i bakgrunden. Litet ställe, trevliga människor, med vissa vanliga fördomar om muslimer, men ändå driven av en känsla av anständighet. Jag blev alltid omhändertagen.
Det var en svensk kille som jobbade i lägret som alltid letade efter dåliga saker att säga om oss. En gång, när jag klagade över att en elräkning var för hög, sa killen att vi invandrare bara använde systemet och borde lära oss att respektera lagen. Gå figur.
Folk som han var få då. Nu är det så många. Företag som inte ville ge oss jobb för att vi inte pratade bra svenska var också få då. Nu är det många.
I tjugoårsåldern flyttade jag till Stockholm, gifte mig och började arbeta som vårdare för en gammal svensk man i rullstol. Jag var bredvid honom i 11 år. Han lärde mig hur man har medkänsla och empati och hur man avgudar de söta bullarna som kallas ”semlor”.
Jag respekterar den nationella Semladagen på grund av honom. Jag utvecklade en bra relation med hans syster, som vi ofta träffade på IKEA för helgfrukostar.
Så småningom blev frukost på IKEA varje lördag en tradition för min familj också. Det var ett ställe där man kunde se alla sorters människor som otåligt väntade utanför på att den skulle öppna så att de kunde springa in och ta en billig frukost: två bullar, några gurkskivor, kycklingbröst och ost, och naturligtvis obegränsat med kaffe. Det var det bästa kaffet i stan.
Efter några månader lärde vi känna ansiktena på många stammisar, som det gamla grekiska paret som på något sätt alltid var först i kön, och om de inte var det var de inte nöjda. Eller den gamle arab som alltid satt ensam vid fönstret mot motorvägen. Eller alla unga svenska par som förklarade saker för sina små barn alldeles för högt.
Med tiden började frukosten på IKEA förändras. Det blev så småningom till en brunch – en stor fest – men sedan blev de snålare, och det blev mindre att erbjuda. Priserna gick upp precis när våra barn växte.
Vid något tillfälle tappade frukosten på IKEA känslan av vad den skulle vara. Den förlorade sin identitet när den försökte vara kommersiell; det handlade inte längre om mångfalden av familjer det attraherade. Och på något sätt tappade vi den traditionen.
Jag älskar förändring. Och jag hatar det. Som alla, antar jag. Jag älskar att Sverige har kommit att erbjuda en mycket rikare kultur, och jag hatar att det blivit allt kallare mot ”den andre”. Människor som Greta sticker nu ut och orsakar förundran.
Jag längtar efter den där glogg jag smakade som ung flykting lika mycket som jag längtar efter de där starka hjärtan och sinnen som den där prästen som levererade varor till muslimer under eld.
Kanske kommer saker att förändras när jag får barnbarn. Jag kommer att gå tillbaka till vår familjetradition med frukost IKEA, en som kommer att vara rikare och ändå väldigt lika gammal, samma gamla.
De åsikter som uttrycks i denna artikel är författarens egna och återspeglar inte nödvändigtvis Al Jazeeras redaktionella hållning.
