Den 14 oktober meddelade den svenska regeringen att den nominerar IKEA:s vd Jesper Brodin till sin kandidat till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR). Mindre än en månad senare, när nuvarande högkommissarie Filippo Grandi närmade sig slutet av sitt mandat, sa Brodin upp sig från sin tjänst på den svenska möbeljätten, som han lett i åtta år. I januari 2026 förväntas FN:s generalsekreterares kontor presentera en föredragen kandidat till generalförsamlingen för det som tidigare UNHCR:s forskningschef Jeff Crisp har kallat ett ”proformaval”. Kan den tidigare chefen för ett ikoniskt multinationellt företag bli världens högsta auktoritet när det gäller flyktingar – och vad kommer det att betyda om han gör det?
I intervjuer hänvisar Jesper Brodin ofta till en liten broschyr av IKEA-grundaren Ingvar Kamprad, med titeln The Testament of a Furniture Dealer, som beskriver de värderingar som inspirerar hans sätt att göra affärer: innovation, hållbarhet och kollektiv ansträngning framför individualism. Behöver UNHCR dra lärdomar av en ”möbelhandlare”? Frågan är viktig eftersom Brodins överklagande ofta utformas i termer av företagsvärderingar, men det är fortfarande oklart hur – eller om – dessa översätts till skydd av flyktingar. Huruvida Brodin har någon chans att ta sig till posten i Genève eller inte, är frågan värd att ställa, för IKEAs roll som givare och operativ partner till UNHCR är betydande och kommer sannolikt att växa.
Medan humanitärism och affärer historiskt sett har varit följeslagare, särskilt sedan slutet av det kalla kriget, är detta första gången en företagsledare har föreslagits att leda FN:s flyktingorgan. Nomineringen kommer vid en tidpunkt då UNHCR står inför en dramatisk likviditetskris, och när politiska påtryckningar och anti-flyktingsentiment ökar globalt. Många forskare och praktiker tror att framtiden för själva den globala flyktingregimen kan stå på spel. För att förstå konsekvenserna av Sveriges val krävs alltså att man undersöker hur företagshumanitärism nu formar flyktingskyddet.
Många blev förvånade över nomineringen. Ändå är flytten från Sverige allt annat än överraskande. Under de senaste tre decennierna har företag tagit på sig ett ökat ansvar för att reagera på humanitära kriser, medan traditionella organisationer tävlar om en snabbt minskande pool av resurser. Forskning om kommodifiering av medkänsla har visat hur ”att göra gott” och ”göra bra” i allt högre grad har blivit samma sak. Den här typen av ”varumärkesstöd” innebar både marknadsföring av kommersiella varumärken (från Toms skor till Starbucks) genom deras engagemang i humanitära ändamål, och förvandla biståndet i sig till en varumärkesaktivitet – något som mest effektivt görs genom företagspartnerskap. Det började för cirka två decennier sedan men har nu blivit den dominerande modellen för humanitärt engagemang. Som en stor humanitär givare i Kinshasa sa till oss, ”Det handlar nu om samarbeten mellan den privata sektorn, företag och filantroper.” Faktum är att när viljan att hjälpa blir något du kan sälja, kan företag som IKEA dra nytta av engagemang i global hjälp som bygger deras etiska varumärke. Men kan UNHCR tjäna på att ledas av IKEA:s vd? Frågan går till kärnan i en växande oro över flyktingregimens inriktning.
Vi ser tre huvudproblem här. För det första är UNHCR klämd mellan motsägelsefulla krav från givarstater i den globala norden och värdstater i söder. Brodin och IKEAs varumärke av feel-good-kapitalism kan inte förena dessa grundläggande spänningar kring suveränitet. Jesper Brodin har hyllats som affärsman och hyllar sin trovärdighet som ledare och förhandlare. ”Trump gillar människor i affärsvärlden”, får vi höra. Utmaningarna för myndighetens skyddsmandat kräver dock en vision som går långt bortom den medkännande kapitalismens leende ansikte. Samtidigt som UNHCR formellt förblivit väktare av 1951 års flyktingkonvention, har UNHCR verkat i vad forskare som Bhupinder Chimni har beskrivit som en ”erosion” av den internationella flyktingregimen – en långsiktig försvagning av asylnormer och åtaganden om bördedelning. Givarregeringar i den globala norden har använt sitt begränsade stöd för UNHCR:s humanitära verksamhet i det globala södern som ett sätt att avleda uppmärksamheten från åsidosättandet av flyktingars rättigheter inom sina egna gränser. Hur kommer Brodin att klara sig när det gäller att navigera efter dessa konkurrerande påtryckningar – från inneslutningsagendor i det globala norra till skyddsförpliktelser som ligger i hjärtat av UNHCR:s mandat?
För det andra nämner Brodin ofta sin erfarenhet som supply chain manager i ett företag som har satt logistisk innovation i centrum för sin affärsstrategi som en viktig tillgång för jobbet. Detta ligger i linje med UNHCR:s nuvarande fokus på att förnya sin egen strategi för försörjningskedjan. Han talar också om att ”föra flyktingars värden och tillgångar till näringslivet”, en fras som han använder för att hänvisa till flyktingars kompetens och arbetskraftspotential. Men denna strävan har visat sig vara mycket mer komplex än vad han får det att låta. Nästan 10 år efter IKEA:s första försök att integrera flyktingar i sina egna försörjningskedjor i Jordanien, är antalet personer som programmet involverar fortfarande litet, och flyktingar i landet står fortfarande inför betydande hinder för arbete och social trygghet.
En studie som vi publicerade 2021 visade att fokus på flyktinglogistik faktiskt innebar att arbeta för att integrera fördrivna människor i globala försörjningskedjor snarare än att ge dem materiellt stöd eller infrastruktur. Oavsett om det är för företag eller för katastrofhjälp är logistiken beroende av nätverk av infrastruktur och regler som endast fungerar genom pågående förhandlingar med regeringar.
Slutligen förkroppsligar motsägelserna i IKEA:s ägarstruktur för företag och stiftelser – det som gör att det fungerar bra som företag – paradoxen att blanda offentliga behov av flyktingskydd med privata mål för vinst. IKEA Foundation, företagets filantropiska arm, har arbetat med UNHCR sedan 2010 och stöttat dess verksamhet i 16 länder. FN-organet definierar samarbetet som ”transformativt”, och belyser hur det har blivit en modell för alla sina partnerskap med den privata sektorn. Dessutom kommer nomineringen vid en tidpunkt då stora givarstater, inklusive USA, Storbritannien och Tyskland, skär ner sina budgetar. I detta geopolitiska sammanhang kan Sverige, även om det står inför sina egna ekonomiska utmaningar, mycket väl försöka satsa på sin position som en av de sista kvarvarande humanitära makterna i västvärlden. Brodins bud bygger på Sveriges upplevda rykte för sparsamhet och hållbarhet.
Det finns dock en outtalad men grundläggande motsättning mellan Brodins löfte att ta itu med UNHCR:s kris genom att ”hålla i handväskan” och IKEAs position inom globala ekonomiska strukturer som har bidragit till den humanitära finansieringskrisen i första hand. Under 2017, efter uppmaningar från EU:s parlamentariska grupper, inledde Europeiska kommissionen en djupgående utredning av Nederländerna – där företaget har sitt huvudkontor – för dess skattebehandling av Inter IKEA, en av de två grupper som driver IKEA-verksamheten. Bolagets ägarstruktur, som gynnar dess kommersiella verksamhet, kan också komma att minska dess skattetryck och därmed minska bidragen till de offentliga finanserna. Här, som i många andra fall, lovar storföretagen att åtgärda global ojämlikhet som de har bidragit till att skapa.
I det nuvarande globala klimatet av fientlighet mot migranter och flyktingar riskerar Brodin och IKEA:s varumärke för må-bra-kapitalism att ytterligare urholka UNHCR:s skyddsmandat och reducera humanitärism till en fråga om välskötta leveranskedjor. Insatserna är höga: när humanitära prioriteringar formas av företagslogik riskerar kärnskydden – från tillgång till asyl till grundläggande hjälp – att urholkas. Det som gynnar en företagsorganisation tjänar inte nödvändigtvis flyktingars rättigheter eller behov.
De åsikter som uttrycks i denna artikel är författarnas egna och återspeglar inte nödvändigtvis Al Jazeeras redaktionella hållning.
